Varukorg
0

Kvarnar i Resville

av Einar Svensson, ur N. Härene och Hovby - En Hembygdsbok, red. Bärnebo, Sven m.fl.

Vid ett skattläggningssammanträde i Skansa kvarn i Resville på sommaren 1812 tillfrågades mjölnaren Johannes Svensson, om han hade några handlingar som visade, när kvarnen först kommit till. Mjölnaren svarade att kvarnen funnits där sedan uråldriga tider och lika länge haft tulltäktsrättigheter. Skattläggningsmannen noterade att kvarnen måste dela på mälden med fem andra i grannskapet.

Johannes hade säkert rätt. Resville är en gammal kvarnplats. Redan 1350 undertecknades en handling genom vilken Thord Laurentsson pantsatte till fogden Peder Valgö i Skara en ”mölle i Redzuelle” för tio marker och på sådana villkor att om lånet icke lösts före Alla Helgons dag, d.v.s. Om en månad, skulle kvarnen falla Peder och hans arvingar evinnerligen till.

Säkerligen har kvarnar funnits på platsen en avsevärd tid före denna händelse. Även om skvaltkvarnar, vilket förutsatt snabbrinnade vatten, var den tidigast förekommande typen, så anses hjulkvarnar med liggande vattenhjulaxel och kugghjulsväxling ha funnits i Sverige under 1200-talet. Den mölla som fogden i Skara tänkte lägga beslag på var säkerligen en hjulkvarn.

Även kyrkan uppträde tidigt som intressent. Vid arvskiftet efter biskop Bengt i Skara 1461 uppgavs han ha haft inkomst av ”Redisvälle qvarn”. Adelns dominans var stor under 1500 - 1700-talet också när det gällde kvarnar och även i dessa bygder. I Gustav Vasas brev till fru Anna Karlsdotter till Vinstorp dat. 26/4 1550 nämnes en gård ”udi Redisvälle, spm kallas Lagmandsgården, men theris Qvernströmmer”, och i en handling av den 11/6 1641 förlänar drottning Kristina bl.a. ”Biskopsqvärnen i Resvälle” till Christopher Ekeblad.

I början av 1800-talet kom andra ägarkategorier in i bilden. Städernas ämbetsmän och köpmän blev kvarnägare och som innehavare av Resville kvarnar vid denna tid finner man bl.a. Rådmän, kronolänsmän, landssekreterare, hovrättsnotarier och fabrikörer. Under senare delen av århundradet blev kvarnägaren och mjölnaren vanligen samma person.

Låt oss titta lite närmare på kvarnarna i Resville som de förekommer och förekommit, nedströms räknat.

Nufika kvarn

Den första låg c:a 300 meter uppströms gamla landsvägsbron. Den kallades Nufika kvarn och låg i grannsocknen Saleby. Den siste mjölnaren vid Nufika var Svante Johansson och hans hustru Lisa, född Kihlberg. Makarna flyttade till Vasängen i Härene, troligen 1858. En svår vårflod hade raserat dammbygnaden och dragit med sig dämmet vid Ledsgårds och Skansa (Biskops) kvarnar. Den gamla träbron kunde inte motstå påfrestningen och raserade även dem. (Om detta kan läsas närmare i artikeln om kommunikationerna i Härene och Hovby.

Den muntliga traditionen vet berätta att katastrofen vid Resville inträffade samma dag som det varit stormarknad i Lidköping. Mycket folk i foror från slätten hade på morgonen passerat på väg till staden. På hemvägen blev det stopp i Resville. Bron bortspolad! Detta faktum blöttes och stöttes på krogen, innan man fick taga omvägen över Skallmeja. Enligt sägen alla utom en bonde från Saleby, som var trollkunnig. Han red som om ingenting hänt över bron, som inte fanns. Man såg bara gnistorna kring hästhovarna, när han försvann uppför Skansa-lia.

Backgårds kvarn

Nästa kvarnfall är det vid Backgårds kvarn, där tidigare funnits kvarn även på Salebysidan, Lôra kvarn i folkmun, Åby Nils Jonsgårds kvarn i mera officiella sammanhang. Kvarn- och sågverksrörelsen vid Lôra bedrevs till tiden omkring sekelskiftet. Där fanns också kross och två par stenar för framställning av benmjöl. Denna tillverkning, som tidigare var av ganska betydande omfattning, fortgick in på 1920-talet. Backgårds kvarn är den enda i Resville, som ännu är i gång. Den ägdes på 1840-talet av kronolänsman Johan Sjöberg och 1859 av possessionaten S. E. Olsson från Gärdhem, som samma år utarrenderade kvarnen till jungfrun Anna Maria Friberg, sedemera känd som "jongfrua på kroa" i Resville. År 1866 köpte Harald Andersson från Väla kvarnen. Han sålde den 1873 till Svante Svensson från Källby och hans hustru Maria Katarina från Örslösa. Deras son Frithiof Svensson övertog sedan rörelsen och drev den till sin död 1932. Han sysslade bl. a. med kvarnstensgjutning och besökte härför en mängd kvarnar i och utanför länet. Kvarnen är fortfarande i släktens ägo. Den nuvarande kvarnbyggnaden är uppförd 1902 och försedd med tre turbiner. Den gamla kvarnen som brann ned 1901 drevs med vattenhjul, vilket gick för så kallat underfall. Vid en syneförrättning 1856 noterades att vattenhjulet var av smitt järn och höll sex alnar i diameter och fem och en halv alnar i bredd. Vid tidpunkten för branden fanns, förutom den vanliga kvarnutrustningen, en anordning för kraftöverföring medelst lindrift till mejeriet i Resville. För att bidraga till mejeriets vattenbehov fanns invid kvarnen en vädur (stöthävert). Enligt en anteckning av Svante Svensson år 1885 var mejeriet då i drift.

År 1808 ansökte rådmannen Eric Mogren, då ägare till Lôra kvarn, om tillstånd att få sätta in ett par "räfflade eller s. k. stålkvarnstenar". Det fick han, men med det uttryckliga förbehållet att han på dessa stenar endast fick mala till husbehov. Man kan i detta sammanhang fråga sig om det gällde att förhindra att allmogen lade sig till med herrskapsvanor. Våra dagars näringsfysiologer skulle däremot nicka samtycke till myndighetens beslut. Grovmalet, fullkorn och fiber är lösenorden idag. Den som sysslar med kvarnhistoria blir snart varse, hur matvanorna förändrats genom tiderna. Malning av "artemjål" d. v. s. ärter till brödmjöl, förekommer aldrig numera.